Det är Månöga som har berättat för mig, så nu får du äntligen veta att hon finns och det tycker jag är roligt. Själv har jag känt Månöga länge, i flera år faktiskt. Vi har upplevt många äventyr tillsammans men de får jag berätta om en annan gång. Det som du ska få höra nu hände för en liten tid sedan. Kommer du ihåg den där natten när det snöade så mycket? (Dagen efter fick ni längre rast i skolan och då gjorde ni jättefina snöskulpturer.) Den natten drömde jag om Månöga. Det är så hon gör – hon besöker mina drömmar när hon vill att vi ska träffas – hon har ingen telefon, det behöver inte en fe ha. Det är inga naturväsen som bryr sig om telefoner och sådant. De kan prata med varandra med bara tanken – det är som om de har alldeles egna telefontrådar inne i huvudet.

Ja, jag drömde alltså om Månöga, Visingsös Goda Fe. Hon satt uppflugen på en gren i skogsbrynet mitt emot Södra skolan, (där det går en stig in i blåbärsskogen du vet) dinglade med benen och skrattade åt snöflingorna som dansade ner på hennes näsa. Hennes hår hade blivit längre än det var sist jag såg henne. De blonda lockarna nådde nästan ner till knävecken. Hon är så vacker, huden är elfenbensvit och ögonen är klart gröna och lite sneda. Eftersom vitt är hennes älsklingsfärg så bär hon alltid vita kläder, det är bara när det regnar som hon har en grön hatt hon fått i present av alfen Tusenskugga (han är förresten alltid klädd i grönt). Hon vinkade åt mig i drömmen och ropade –Nu får du allt skynda dig hit! Jag vill tala med dig! Då såg jag att hon inte var ensam. Tusenskugga satt på en sten nedanför trädet och vinkade han också. Jag vaknade tvärt och hoppade ivrigt upp ur sängen.

Jag tycker verkligen om Månöga och Tusenskugga och var lycklig och spänd över att få träffa mina vänner igen. Det var lite speciellt den här gången för Månöga hade sett så glad ut i drömmen. Andra gånger när hon kallat på mig har det alltid varit någon fara som hotat och hon har behövt hjälp, men nu kändes det annorlunda. Jag klädde mig varmt och gick ut till bilen, borstade bort snön från rutorna och körde iväg söderut. Det var lite halt så jag fick ta det varligt, måste ju hinna bromsa för alla harar och katter som plötsligt kan dyka upp. De satt mycket riktigt och väntade precis där jag sett dem i drömmen. –Kom, vi ska visa dig den allra hemligaste av våra platser, sa Tusenskugga och tog min hand. Månöga tog min andra hand och snabbt drog de iväg med mig in i skogen. Jag blev alldeles överrumplad, hade ju inte ens hunnit hälsa ordentligt och mörkt var det i skogen mitt i natten och vi människor ser ju inte så bra i mörker men det tänkte de inte på. Jag snubblade till på en rot, då skrattade de bara och Månöga trollade snabbt fram små eldflugor som fick flyga före och lysa upp stigen.

Det är praktiskt att ha en vän som kan trolla så där alldeles på riktigt. Jag tänker inte avslöja vart vi gick eftersom någon vuxen kanske läser det här och både du och jag vet ju att vuxna ibland har svårt att bevara en hemlighet. Risken är att de skvallrar för både Jönköpings-Posten och TV och då kommer det en massa människor dit för att filma, fotografera och intervjua och då tror jag att både Tusenskugga och de andra alferna blir arga faktiskt. Månöga blir aldrig arg för någonting tror jag, fast man vet ju aldrig.

Nåväl, det var besvärligt att ta sig fram den sista biten. Vi fick krypa, åla och krångla oss fram genom snår, ris och buskar. Vi kröp genom en trång gång som verkade leda ner under jorden, och så plötsligt befann vi oss i en stor och rymlig grotta. Månöga nös och borstade av kjolen. Det skulle behöva städas i entrén, sa hon. –Äsch då! Vad du är petig, tyckte Tusenskugga som inte bryr sig det minsta om det ligger en och annan dammråtta i hörnen. Grottans väggar var klädda med vackra bonader och målningar som föreställde älvor och småfolk, djuren och träden i skogen och stjärnhimlen med solen och månen. Mängder av stearinljus brann överallt och mjuka mattor och kuddar täckte golvet som bara bestod av hårt trampad jord. I mitten av rummet fanns en brunn utan lock. Det steg ett svagt rött skimmer upp ur brunnen som om en röd lampa eller en eld lyste långt där nere. Ovanför brunnen fanns en rund öppning i takkupolen. Stjärnhimlen var alldeles klar. Jag tyckte det var lite konstigt eftersom jag visste att det snöade därute men jag vet också att världen blir magisk och förunderlig så fort Månöga är i närheten så jag funderade inte särskilt mycket över det.

Vi slog oss ned på varsin kudde invid brunnen och Månöga började sin berättelse. –På sju hemliga platser på jorden finns en brunn så djup att den når ner till jordens innersta hjärta. Det är sju brunnar som sjuder av helande kraft. Vår värld – ja hela naturen behöver den kraften för att kunna leva. Den kraften måste fyllas på för att inte brunnarna ska sina. Varje gång en människa gör något Gott för jorden och naturen kommer en fågel och släpper en av sina fjädrar i brunnen. När en brunn blir full till brädden av fjädrar föds en ny fågel ur brunnens djup och den fågeln stiger upp mot himlen och tar oss in i en ny framtid fylld av ljus.

Jag tänkte på fågel Fenix men ville inte avbryta Månöga så jag satt bara tyst och lyssnade.

–När alla sju brunnarna är fyllda och sju fåglar har fötts då kommer jorden att vara frisk. Då kommer haven att sjuda av liv – delfiner och valar leker tillsammans med sälarna, regnskogen kommer att växa sig högre och starkare än någonsin och aporna kommer att tjattra lyckligt i träden. Människorna kommer att kunna vandra trygga och orädda över markerna och fylla sina lungor med ren luft. Nu gjorde Månöga en liten paus som om hon var tagen av sin egen berättelse.

Jag kände mig plötsligt lite ledsen. –Varje gång någon gör något gott sa du? Det kommer att ta lång tid eller hur? –Ja, ett tag såg det mörkt ut, sa Tusenskugga. –Vi var verkligen oroliga. Under många år syntes inte fåglarna till vid brunnarna men så plötsligt började de komma igen. – Ja, fortsatte Månöga, ibland kom de i stora flockar. Alldeles tydligt hade människorna blivit klokare och modigare och börjat tänka sig för både när det gällde det ena och det andra. Och Idag! – Idag föddes den första fågeln ur den första brunnen! Jag rös ända nerifrån tårna och blev alldeles varm i magen. –Vi hoppas att trenden håller i sig, det är sex brunnar kvar och sex fåglar till som måste födas. Tusenskugga såg plötsligt bister ut. –Jag undrar allt hur det ska gå, mumlade han. –Var nu inte en sådan olyckskorp Tusenskugga! Månöga tittade på mig. –Du får ursäkta, han har inte så stor tilltro till människorna. Hon strök med handen över en slät sten på brunnskanten. –Den här brunnen är en av de sju, den har funnits här sedan urminnes tider, dold för människornas ögon. Länge var den nästan tom men nu ser du hur det skimrar från fjädrarna där nere. Den är faktiskt halvfull och vet du vilkas förtjänst det är?

Jag svarade inte på en gång. Tänkte att inte var det väl de där gubbarna som tror att de har en massa makt eller de som basar över fabriker som spyr ut gifter i naturen. Jag tänkte att då var det väl kanske istället de där vanliga människorna som är bra på att sortera sopor eller som cyklar till jobbet istället för att ta bilen. Jag undrade också över och hoppades att jag själv var orsak till någon av fjädrarna i brunnen men mest tänkte jag ändå på barnen. Månöga nickade och log. Tusenskugga såg lite förvånad ut. De hade hört mina tankar, jag behövde inte säga något. –Du är inte så dum du, fast du bara är ett litet människoskrutt, sa Tusenskugga och dunkade mig vänligt i ryggen. –Ja, du har rätt, sa Månöga, barnen är hjältarna i den här sagan. De är klokare än ni vuxna någonsin kan ana och fortsätter de att vara det så kanske de vuxna har vett om att ta efter. Det kanske inte behöver ta så lång tid innan det föds en ny fågel åtminstone på Visingsö.

Nu ska du gå hem och skriva ett brev till öns barn och säga att vi är stolta över dem. I samma ögonblick hörde jag kraftfulla vingslag ovanför huvudet, jag tittade upp mot taköppningen, tyckte mig se en skugga dra förbi och ner genom öppningen föll en rubinröd fjäder. Sakta dalade den ner mot brunnen – glittrade som om den var beströdd med tusen och åter tusen pyttesmå diamanter. Mitt framför min näsa darrade den till för att sedan försvinna ner i djupet. Jag undrar vem det var som fick fågeln att ge sin gåva till brunnen. Jag tror att det var Du!

Hälsningar från Månögas vän.

© Maud Löfberg, Visingsö, tel 0390-40662.