Visingsö, med sin bördiga jordmån och sitt ypperliga läge, har i alla tider varit en attraktiv plats. Tidigt efter att inlandsisen dragit sig tillbaka och ön höjt sig över havsytan - Vättern var en del av det väldiga Yoldiahavet som bildades när isen drog sig tillbaka - steg de första människorna iland.
   På Visingsö finns fornlämningar från alla åldrar: Flintyxor från äldre stenåldern och hällskistor från yngre stenåldern, den mest välbevarade hällkistan kan du se intill landsvägen strax söder om Rökinge - den är från 1600-talet före Kristus. Från bronsåldern finns skärvstenshögar och ett antal gravhögar - den största, Hagahögen, ligger vid skogsbrynet öster om södra gravfältet i Stigby.
   De allra flesta fornlämningarna stammar emellertid från Järnåldern. Vid utgrävningar 1995-1996 fann man spåren efter ett långhus från tiden runt Kristi födelse, dvs förromersk järnålder. De tre stora gravfälten med tillsammans ca 850 fornlämningar är i huvudsak ifrån den yngre järnåldern, dvs Vikingatiden. Gravfälten var ursprungligen betydligt större, många av gravkullarna har förstörts bl a genom uppodling.
   Från den yngre järnåldern finns också två runstenar bevarade, den finns numera inmurade i väggarna Braheskolans museum. De många fynden från den yngre järnåldern vittnar om att här fanns ett blomstrande ösamhälle, jämförbart med exempelvis Birka och Gamla Uppsala. Ön var ett handels- och hantverkscentrum av stor betydelse. Här har dock inte funnits någon stadsbebyggelse utan befolkningen har troligen varit spridd över ön.
   Av byanamnen på Visingsö kan man kan man utläsa att ön vid denna tid var "fullt utbyggd", med något undantag är nämligen namnen av den karaktären att de bildats under järnåldern och i något fall kanske ännu tidigare. Rökinge anses vara ett uråldrigt bynamn, medan exempelvis Erstad, Tunnerstad och Vrixlösa härstammar från åren runt vår tideräknings början. Förutom de idag existerande byarna har här funnits ytterligare byar. Husaby, Ströja och Vallby avhystes när Visingsborgs grevskap skapades i slutet av 1500-talet. Husaby var under tidig medeltid benämning på den gård eller by som bl a hade som uppgift att samla in skatterna, som betalades i natura, inom ett visst område.
   Det centrala läget mitt i Vättern och mitt i södra Sverige gjorde ön attraktiv ur många synpunkter. Härifrån kunde man med lätthet nå både Öster- och Västergötland, och härifrån kunde man enkelt ta sig till och från de rika bygderna i norr, Närke och vidare upp i Mälardalen, liksom också söderut mot de Småländska landskapen och vidare mot Danernas områden och kusten. Vättern var motsvarigheten till dagens E4. De stora skogarna, Tiveden och Holaveden var osäkra och långsamma färdvägar, här lurade stråtrövare och här var hindren många. Sjön däremot gav en snabb och förhållandevis säker framfart.
   Läget gjorde att ön var idealisk som centralpunkt i det rike som växte fram. Under tidig medeltid etablerade sig kungamakten på ön. På den södra udden uppfördes under 1100-talet en, med tidens mått mätt, imponerande borg för kungamaktens räkning - den första svenska kungliga borgen. Visingsö slott, eller Näs borg, kom att vara i kungamaktens ägo fram till att den förstördes i en strid 1318. Här avled flera av de tidiga kungarna, bl a Magnus Ladulås.
   Rikets centrum flyttades så småningom upp till den nygrundade huvudstaden Stockholm, men Kronan behöll stora jordegendomar på ön. Med dessa som grund bildades trehundra år senare den Braheska grevskapet Visingsborg och som inledde öns nästa storhetstid.
   Greve Per Brahe d ä fick sitt grevskap under 1560-talet och greven inledde genast byggandet av ett slott vid öns östra strand. Under sonsonen Per Brahe d y blomstrade grevskapet ett århundrade senare. Den grevliga eran och glansen fick emellertid ett abrupt slut när kung Karl XI drog in grevskapet till Kronan en kort tid efter Per Brahe d y:s död 1680. Det ståtliga slottet lämnades mer eller mindre åt sitt öde under några tiotal år fram till 1716 då man beslöt att inhysa krigsfångar här. Karl XII härjade som värst ute i Europa och skickade hem krigsfångar i mängd. Majoriteten av fångarna på Visingsborg var ryssar och enligt traditionen ska det ha varit fångarna, som av glädje över kungens död 1718, satte eld på slottet.
   En lugnare period inleddes åter på ön. De kungliga markerna utnyttjades för jakter och skogsbruk. På Kungsgården uppfördes de ståtliga ladugårdarna i korsvirkesteknik som står kvar än idag. I början av 1800-talet sökte Kronan lämplig mark för ekplantering och fann att man att marken på Visingsö var precis vad man sökte. Större delen av Kronans marker på östra delen av ön förvandlades till en jättelik ekplantering, man bytte också till sig närliggande marker för samma ändamål. Syftet med ekplanteringen var att säkra flottans tillgång på skeppsvirke. Idag när ekarna är avverkningsklara är emellertid inte flottan längre intresserad och virket levereras till fredligare ändamål.
   Under 1800-talet, efter Göta Kanals öppnande, ökade båttrafiken på Vättern och därmed också besöksströmmen till Visingsö. I början av 1900-talet upptäckte teosofernas ledare Madame Katherine Tingley ön. Vid sitt första besök blev hon överförtjust och beslöt att förlägga ett teosofiskt centrum på ön. Under hennes ledning hölls också en världskongress för fred på Visingsö 1913. Teosofrörelsen var verksam på ön fram till på 1930-talet då verksamheten ebbade ut.
   Turismen hade dock kommit för att stanna. Ön har mycket att erbjuda i turistiskt hänseende med sina många historiska minnesmärken och sin vackra natur. Tidigt insåg bönderna sin chans att tjäna en slant och började skjutsa turister på sina hästvagnar. Vagnarna anpassades efter hand till verksamheten, de blev både större och bekvämare, och Remmalagen är fortfarande en av öns främsta kännetecken.
   Idag samsas historia och tradition med moderniteter och nya teknologier på ett väl fungerande sätt på ön.