Visingsö blev tidigt en centralpunkt i Götalandskapen och Sydskandinavien. Ön var lätt att försvara, en annalkande fiende syntes på långt håll. Här passerade också ett flertal viktiga färdvägar. Vid Vätterns södra vik sammanstrålade ett flertal vägar från de Småländska landskapen, södra Västergötland och Danernas områden längre söderut. Från Vätterns norra vik tog man sig upp mot de rika bygderna i Närke och norrut mot Dalarna, och naturligtvis mot Mälarlandskapen och Uppland. Den närmsta vägen mellan Öster- och Västergötland går också den via Vättern. Sjön var "motorvägen" där man kunde färdas förhållandevis snabbt och tryggt mellan de olika landskapen. Visingsö blev en naturlig  rast-, mötes- och handelsplats.
    På ön utvecklades ett samhälle som blomstrade under den senare delen av järnåldern. Det visar bl a de stora gravfälten - som ursprungligen var betydligt större - från Vikingatiden. Här fanns stormannagårdar, handelsplatser och välbesökta hamnar. Här fanns också en av Kronans husabyar, som beboddes av husabymannen, fogden. Husabyarna hade administrativa, skatte- och förrådsfunktioner. Troligen hade husabymannen även viss polisiär funktion.
    Kungamakten hade till en början ingen fast punkt i riket utan reste omkring mellan de olika landsdelarna och husabyarna. Öns centrala läge gjorde emellertid att kungamakten valde att förstärka sin närvaro genom en fast punkt på ön i form av en borg. Det är troligt att det redan tidigare fanns kastaler på ön. Visingsö borg uppfördes under 1100-talet och liknande borgar kom att uppföras på flera platser i landet inom en snar framtid. Stenborgen på Visingsö uppfördes troligen av någon av de Sverkerska kungarna, kanske Sverker d.ä., men borgen kom att uppleva åtskilliga herrar på tronen under de kommande åren. Makten lockade och tronpretendenterna var många. Tiden för var och en av dem blev därför oftast kort. Mellan åren 1130 och 1249 satt omväxlande elva kungar av de Sverkerska och Erikska ätterna vid makten.
    Sverker den äldre blev mördad då han var på väg till julottan i kyrkan vid Omberg 1156. På så sätt fick Erik Jedvardsson - som senare fick tillnamnet den helige - tillfälle att tillskansa sig makten. Han blev dock själv tagen av daga i Uppland fyra år senare och det troligen av samma man som låg bakom mordet på Sverker d. ä.: en dansk tronkrävare. Snart gick dock dansken samma öde till mötes, han mördades av Karl Sverkersson som sedan valdes till kung 1161. Sex år senare mördades Karl Sverkersson 1167 på Visingsö av en av Erik den heliges söner. Att dådet lyckades på det trygga Visingsö ska ha berott på svek av någon av kungens närstående.
    Knut Eriksson, som på detta sätt lyckats komma till makten, förblev på tronen i hela 29 år och var därmed en av de starkare medeltida kungarna. Han visste nämligen vad som gällde och under några år finkammade han riket på den Sverkerska ättens manliga släktingar och tog livet av dem.
    Under Knuts tid hölls en yngling som hade anspråk på den norska kronan fången i slottstornet på Visingsö. Han fick dock hjälp av den kvinna som var satt att bl a bära mat till honom. Tillsammans gjorde de ett rep av lakan så att hon på så sätt kunde hjälpa honom att klättra ner från tornet. Repet blev emellertid för kort och vid fallet till marken skadade han lårbenet. Haltande lyckades han dock fly, men i Järnbärarland blev han upphunnen och dräpt av den norske kungens män.
    När Knut Eriksson härjade som värst efter sitt trontillträde flydde den tidigare drottningen till Danmark, med sig hade hon sin lille son. Efter Knut Erikssons död återkom de till landet och Sverker d. y. Karlsson valdes till kung. Hans hustru var dotter till den tidigare konungens jarl Birger Brosa. Denne Birger Brosa var även Sverkers d.y:s jarl och avled 1202 på Visingsö. Sverker d.y. själv stupade slutligen vid slaget vid Gestrilen 1210 sedan tronstriderna åter blossat upp. Makten och Visingsöborgen övertogs av segerherren vid Gestrilen Erik Knutsson. 1216 drabbades han dock av "hetsig feber" och avled i sjuksängen på borgen.
    Sverker d.y:s son Johan Sverkersson var då 15 år och utsågs till kung. Under hans tid besöktes Visingsöborgen av den isländske krönikören och sagoberättaren Snorre Sturlasson som senare i sin krönika Rimbegla omtalade Visingsö och "dess ansenliga slott, där konungen förvarar sina dyrbarheter, och som är den starkaste punkten i hela riket". Skattkammare utgjorde sannolikt det runda, välvda rummet i det östra tornet som var tillgängligt endast genom ett hål i taket. Johan Sverkersson dog sotdöden på Visingsö 1222 och med honom försvann den Sverkerska kungaätten.
    Till ny kung valdes Erik läspe och halte Eriksson som blev gift med Sverker d.y:s dotterdotter Katarina. Erik var dock en svag regent och makten kom att ligga hos jarlarna, Ulf Fase som sedan efterträddes av Birger Jarl. Birger Jarl var gift med Eriks syster Ingeborg, och efter Eriks död valdes Birger Jarls son Valdemar till kung. Valdemar var omyndig och Birger Jarl fortsatte att styra riket. Vid den här tiden hade makten så sakteliga börjat flytta från Visingsö, bekvämare borgar byggdes på andra håll, bl a i Vadstena. Emellanåt vistades dock kungen på Visingsö, borgen fanns kvar och kungen hade även privata egendomar på ön. Efter Birger Jarls död 1266 försvagades Valdemars ställning och slaget vid Hova 1275 förlorade han makten till sin bror Magnus Ladulås, han fick dock behålla borgen på Näs en tid.
    Magnus Ladulås tillbringade troligen inte några längre perioder på Visingsö, men det var på Visingsö han satt när han 1288 utfärdade ett privilegiebrev för Jönköping och det var på Visingsö han avled i sjukdom 1290. Att han månade om ön och öborna visar det brev som han skrev 1286 på Alsnö, där han ger Visingsöborna rätt att hämta ved och timmer i allmänningsskogarna i Västergötland. Den kraftiga exploateringen av ön hade nämligen bidragit till virkesbrist på ön.
   I början av 1300-talet uppstod stridigheter mellan Magnus Ladulås söner, Birger som utsetts till kung, och hertigarna Erik och Valdemar. Erik och Valdemar fick förpliktiga sig att inte stå emot kungen, men snart blev de kallade av Birger till Visingsö där han anklagade dem på fyra punkter:

• för att ha fört ut fläsk, smör, korn och råg ur landet utan kungens tillstånd
• för att färdats genom riket tillsammans med kungens fiender
• för att en av deras riddare slagit en av kungens tjänare
• för att deras män var skickligare än kungens i tornerspel och andra ridderliga bruk

Hertigarna förklarades fredlösa och flydde landet. De återkom dock och en tillfällig försoning kom till stånd 1305. Redan året därpå hade emellertid stridigheterna blossat upp på nytt och Birger fängslades på Håtuna i Uppland. Erik och Valdemar vistades emellanåt på Visingsö, men vid riksdelningen 1310 tilldelades Birger bl a Östergötland och därmed också Visingsö.
    Efter Nyköpings gästabud 1317, då Birger lät fängsla sina bröder och så småningom lät dem svälta till döds, utbröt uppror i landet. För att få hjälp av danskarna pantsatte han delar och Småland och hela Visingsö till sin svåger den danske kungen Erik Menved. Detta hjälpte dock föga och han flydde via Gotland till Danmark där han senare avled. I dessa stridigheter förstördes borgen på Näs, troligen 1318 då Carl Elinesson Sparre i spetsen för smålänningarna återerövrade Visingsö.
    De kungliga egendomarna kvarstannade dock i kronans ägo och kom så att förbli med undantag för vissa byten som gjordes. Dessa blev grunden för det Visingsborgska grevskapet som förlänades Per Brahe d. ä. 1560, och än idag finns "kronomark" på Visingsö - den stora ekskogen på ön som planterades på 1800-talet ägs av Statens Fastighetsverk.

Litteratur:
Gränna-Visingsö Historia av Grennfelt, Kraft m fl
VisingsÖArtiklar utgiven av Jönköpings Läns Museum
Spåren av kungens män av Maja Hagerman

© VNF/Kristina Laggar