Under 1700-talet började mullbärsträd planteras i större omfattning i Sverige, bl a anlade kronprinsessan Lovisa Ulrica en plantering vid Drottningholm. Hattpartiet stödde planteringar med bidrag och försöksplanteringar anlades runt om i landet, t o m så långt norrut som i Skellefteå. Men sedan Mössorna tagit makten drogs bidragen till dessa planteringar in och intresset avtog för mullbären. Många planteringar av mullbärsträd ersattes istället av tobak.
     Under 1830-talet tog silkesodlingen fart igen. År 1830 bildades »Sällskapet för inhemsk silkeodling« som kom att stå under konungahusets särskilda beskydd. Återigen gjordes planteringar runt om i landet, bl a i Stockholmstrakten, på Öland, i Visby, på Omberg och dessutom här på Visingsö. Det var mestadels Morus alba - vita mullbär - som planterades då dessa har en något högre härdighet än den svarta varianten.
     Från de större planteringarna kom under årens lopp en hel del silke, men träden tog skada av de bistra vintrarna och maskarna angreps av allehanda sjukdomar. Man kämpade dock på fram till 1898 då »Sällskapet för inhemsk silkeodling« beslöt att lägga ner verksamheten helt. Den första planteringen av mullbärsträd anlades 1840 på hovjägmästare af Ströms initiativ. Ur 3 lod (ca 40 g) frö fick man då fram 1 500 plantor som sattes ut efter bladfällningen. Ett stort antal av plantorna, som täckts av löv, visade sig vara ruttna när de avtäcktes våren därpå. Ytterligare frön av Morus alba såddes då så att man kunde bibehålla det ursprungliga antalet av plantor. Inför den kommande vintern täcktes plantorna istället av myrstack som visade sig vara ett bättre alternativ. I Sällskapets för inhemsk silkeodlings årsskrift 1844 berättade af Ström att plantorna på Visingsö »trives väl«. År 1846 beskrivs i en årsberättelse att buskarna »lämnade det mest tillfredsställande resultat, ty buskarna affröso högst obetydligt, slogo deremot tidigt ut och visade ovanlig lövfriskhet«.
     Genom att »uppkasta lös jord på stammen så högt, som den qvarligga« skyddade man stammen från förfrysning. År 1850 skadades plantorna istället av »råttor och lemlar«. Man hade också problem med silkesmaskarna som drabbades av sjukdom. Några större mängder silke gav därför inte odlingen. Ett år lyckades man visserligen producera hela 24 kg på Visingsö, men några större framgångar blev inte försöket och så småningom lades verksamheten ned på ön.

På Visingsö finns emellertid en rest av den stora mullbärsträdsplanteringen kvar. Viss nyplantering har även skett på senare år.

Källor: Mullbärsplanteringen å Visingsö av Gunnar Schotte, m fl.

Foto: Carolyn Johanson