Sveriges äldsta kungaborg. Slottet uppfördes i mitten av 1100-talet för att tjäna som ett ointagbart fäste under fejderna mellan de Sverkerska och Erikska ätterna. Läget är strategiskt valt på en udde med sikt åt alla håll. De fientliga anfallen beräknades komma från landsidan därför är försvarsmuren med dess båda torn vänd mot norr och hela anläggningen sammanträngd ytterst på udden. En stor del av borgen har ätits upp av sjön.
      Till Näs och Johan I:s hov kom den store isländske sagoberättaren Snorre Sturlasson på besök och i den isländska sagan Rimbegla omtalas Visingsö och »dess ansenliga slott, där konungen förvarar sina dyrbarheter och som är det starkaste i hela riket«. Skattkammare utgjorde sannolikt det runda, välvda rummet i östra tornet, tillgängligt endast genom ett hål överst i kupolen.
      Under 11- och 1200-talen vistades kungarna ofta på Visingsö. Här föll Karl Sverkersson offer för sin medtävlare om makten, Knut Eriksson, och här ändade flera andra medeltidskungar sina dagar: Erik Knutsson (hetsig feber), Johan Sverkersson (sotdöden), Magnus Ladulås (sjukdom). Under Knut Erikssons dagar användes borgen som fängelse. Bl a satt här en norsk tronpretendent, Erling Stenvägg, fängslad. Han fick hjälp av en kvinna att fly genom ett rep av lakan. Han skadade lårbenet vid hoppet till marken och tillfångatogs senare. Under striderna mellan Magnus Ladulås söner blev borgen nedbränd 1318. Vid borgen står en minnessten över Magnus Ladulås rest av Per Brahe dy.

Mer om Kungarnas ö!

Det var också här delar av Jan Guillous romaner om tempelriddaren Arn Magnusson utspelade sig, du kan resa vidare i Arns fotspår i Västergötland: